Efter gymnasiet hamnade jag på en wwoof-gård på Costa Ricas karibiska kust. Direkt vid stranden, utan andra förbindelser än en lång timmes vandring i regnskogens lervälling eller med sporadisk båttaxi över ett grönblått, ljummet hav. Där ligger Puntamona, ”ap-udden”. Det kan väl närmast liknas vid en informell försöksstation av tropiska frukter. Över ett hundratal olika sorters frukt växer i en härlig symbios av permakulturistiskt kaos, utan någon synlig struktur eller eftertanke.
Min idé var att tillbringa en månad där. Under den tiden strövade jag runt i fruktträdgården, tittade upp på aporna i urskogens majestätiska kronor och lade mig att sova i en enkel trädkoja till en öronbedövande vaggsång av paddskrän, apskrin och syrsgnissel. Lärde mig massor om tropisk odling och smakade fler frukter än jag innan trodde fanns. Och någonstans i allt det de var det något som förtrollade mig, som en närmast som en förälskelse, och jag skulle komma att stanna två i år på gården. Jag insåg att det här är något annat än en spännande upplevelse. Det är början på mitt fortsatta liv. Som att jag plötsligt, från att aldrig ha odlat i någon större utsträckning och inte haft naturen som första bas, inte kunde tänka mig något annat.
När jag kom tillbaka till Sverige ville jag förstå hur man odlar i den här jorden. Bananer och kassava förstod jag, men hur får man en morot att frodas? Jag gjorde praktik hos en grönsaksodlare en säsong och fascinerades över vilken struktur som fordras av odlaren med en så begränsad växtsäsong. Fnissade åt den militäriska kalenderdisciplinen. Njöt av växlingarna mellan pulsen i högsäsongen och lugnet under vinterhalvåret.
Nu bor jag på ett hästdrivet småbruk i Västergötland. Grönsaker, lite spannmål och allsköns djur. Om några veckor får vi äran att ta emot våra första wwoofare här på gården. Vi bestämde oss för att välkomna wwoofare delvis för att vi tycker det är roligt att lära känna nya människor, dessutom kan vi ju alltid behöva ett handtag på gården. Men min förhoppning är också att kunna ge någonting tillbaka, eller skicka något vidare. Att skapa ett tillfälle för andra att leva av naturen och testa att odla sin egen mat och se vart det för dem. Min egen erfarenhet som wwoofare gjorde ett så starkt intryck på mig att jag ganska säkert inte skulle vara där jag är nu utan den upplevelsen. Troligen hade mitt liv fortsatt i en helt annan, oanad riktning.
Kanske blir någon förtrollad på samma sätt som jag blev. Andra kanske får en lärorik upplevelse de kan tänka tillbaka på, och möjligen göra val som gynnar miljön då och då. En tredje måhända blir helt avskräckt av all gödsel och hårt slit och åker härifrån för att med lättnadens suck fortsätta leva som innan. Det är också ok. Det viktiga som jag ser det är att erbjuda chansen att pröva på, lära sig något nytt och känna efter.
Så låt våren och sommaren komma med all sin gröna skönhetsprakt och en uppsjö av nya spännande möten och erfarenheter!
